Doktor Glas – En bekännelse

125 sidor av svenska litteraturhistoriens bästa. Kanske Den bästa? En text inte längre än att du läser den en regnig söndagseftermiddag, men där varje dagboksanteckning kräver att läsaren stannar upp, reflekterar och oundvikligen drar paralleller till sitt eget liv, vilket förlänger grubblandet till långt efter sista sidans isande slutsats: “Mig gick livet förbi”.

Fasaden

Romanen utspelar sig i slutet på 1800-talet och gavs ut 1905 och man kan inte annat än fascineras över att Hjalmar Söderbergs tidlösa berättande har sådan total träffsäkerhet, även i nutid. Den är skriven i dagboksform vilket gör texten intim, nästan skamset öppen, som om man tjuvläser någons innersta hemligheter.

Söderbergs språk har en sällsam genomskinlighet. Avskalat och elegant utan att någonsin bli kyligt; tvärtom bär den på en värme och djup humanistisk svärta inför människors öden. Där Strindberg eldar på med febrig polemik, svavelosande energi och ett aggressivt tidstypiskt temperament, drar Hjalmar Söderberg i stället för gardinerna, tänder ett ljus och öppnar fönstret mot ett sommardoftande Stockholm.

Huvudpersonen, Doktor Glas, framträder som en betraktare som står lite vid sidan av livet – ensam, reflekterande och inte minst plågad av en intellektuell skärpa som inte finner någon riktig vila. Tonen sätts redan i den första dagboksanteckningen – 12 juni:

“Jag sitter vid mitt öppna fönster nu och skriver detta – för vem?” För ingen vän och för ingen väninna, knappt för mig själv ens, ty jag läser icke i dag vad jag skrev i går och kommer icke att läsa detta i morgon”.

Inte olikt mig själv sittandes vid mitt skrivbord och formulerar raderna i den här texten.

23 juni – midsommarafton

“… när vi äntligen hade kysst den långa kyssen till slut, stodo vi kind mot kind och stirrade häpna rakt in i solen, som bröt fram i molnskockarna i öster. Sedan såg jag henne aldrig mera…

…läste ett par dagar senare i en tidning, att hon var död. Drunknad under badning… Ja, ja.”

Söderberg har den fantastiska (eller skoningslösa) begåvningen att med ord måla upp en varm ljus scen för läsaren, nästan så att man känner doften av hägg och syren bara för att ögonblicket senare med isande, skoningslös elegans rycka undan den och kvar finns bara avgrunden, med ett lakoniskt “ja, ja”.

Det skapar en fasad av kylig likgiltighet, en försvarsmekanism hos en man (Doktor Glas) som lärt sig att hålla världen på armlängds avstånd för att inte gå under av sorg. Skönheten och döden, tätt omslutna om varandra, och den blixtsnabba insikten om hur oerhört skör vår tillvaro är.  

Prinsens dilemma

Världen är annorlunda idag, precis som 1800-talets slut var annorlunda gentemot tidigare århundranden. I en kraftigt polariserad värld, full av ytlighet, där vi idag frågar oss om semesterresan ens hänt om den inte dokumenterats på sociala medier blottlägger texten den moderna människans grundläggande dilemma: att dölja djupt rotad olycka bakom ett polerat, fungerande yttre.

9 augusti:

“En liten prins skulle göra en utfärd; man frågade honom: vill prinsen åka med häst eller fara i båt? Och han svarade: jag vill åka med häst och fara i båt”.

Inte olikt dagens talesätt om viljan att äta kakan men samtidigt ha den kvar. Att köpa allt vi vill, resa och förverkliga oss själva oavsett vad det kostar vår inre röst. Att leva ett “aktivt liv” – men för vem?

Liv, jag förstår dig inte

I takt med att handlingen utspelar sig skruvas även tempot upp, i perioder inte olikt Strindbergs klaustrofobiska monologer eller Dostojevskijs Brott och straff – fast i omvänt förlopp, där skammen, paranoian och tvekan föregår den eventuella handlingen.

Likt många av oss kämpar Doktor Glas med sina inre demoner. Demoner inte olikt nutidens: “Vilket yrke! Hur kom det sig att jag bland alla näringsgrenar valde den, som passade mig minst” eller “jag är bara rädd att jag läser upp mitt pliktformulär så ofta, att jag till sist tror på det själv.”

Dagboksformen förstärker den brännande känslan. Inga filter, ingen tillrättalagd fasad, utan ett rent och avklätt biktbås. Det fångar även vår tids existentiella skräck. Rädslan av att en dag inse att man skapat sig en roll som strider mot ens innersta natur, ens innersta värderingar, och att lögnen, fasaden, till slut ska bli den enda sanningen man känner till: “Liv, jag förstår dig inte”.

Mig gick livet förbi

Kanske några utav de mest förkrossande slutorden i svensk litteraturhistoria. Fyra små ord, som landar med en enorm, stum tyngd.

Alla rationaliseringar, alla filosofiska resonemang om liv och död, alla försök att spela opartisk domare eller finna en “högre ordning” – allt kokar till slut ner till en enda tom insikt. “Mig gick livet förbi”.

Att livet rann ur händerna medan man stod bredvid och iakttog, analyserade och höll världen på behörigt avstånd. När tystnaden infinner sig på de sista sidorna blir det så påtagligt vad kontrollen faktiskt kostade honom. Kostar oss. Doktor Glas är en otrolig läsupplevelse, en upplevelse som stannar kvar och ekar, långt efter att boken har slagit igen.

~MR~