Ni som känner mig vet att Hjalmar Söderberg tillhör kategorin ”favorit” bland mina svenska författare genom tiderna. Så det var antagligen naivt av mig att tro att jag den här gången kunde läsa en Söderberg och bara njuta av texten, av språket, och den isande (om än lunkande) utvecklingen utan att samtidigt låta mina egna tankar skena iväg. Tankar som nu, efter att sista sidan slagits igen, naturligtvis måste föras i ord.
Lydia
”Män kommer alltid att vara män”, frågan är dock om det är en bra sak, men det är för en annan historia. Det som slår mig i första kapitlet av Den allvarsamma leken är att alla män är förälskade i den unga, vackra Lydia Stille.
Att hon är arton år och vissa av männen tre gånger det, verkar inte spela så stor roll vid sekelskiftets 1900. Kanske fortfarande inte gör? Frågan gnager: varför vi män har en självbild som får oss att tro att en yngre kvinna vill ha gamla gubbar som oss – eller en man över huvud taget…
Arvid
Huvudpersonen Arvid Stjärnblom är i början av boken en till synes progressiv ung man. Han är naturligtvis passionerat förälskad i Lydia, men till skillnad från de äldre männen runt henne är känslorna här ömsesidiga.
Men när verkligheten ställer krav viker den unge idealisten ner sig. ”Man måste ju leva litet först”. I en tid där ekonomisk status väger tyngre än kärlek saknar han modet — och medlen — att satsa. Det slutar med att båda två gifter sig på varsitt håll, för trygghetens och pengarnas skull.
Självbedrägeri
När Lydia efter några år skiljer sig från sin betydligt äldre man är det starten för en på nytt uppflammande affär mellan Lydia och Arvid. Märk mitt ordval; affär. För Arvid skiljer sig inte..
Och här finns själva kärnan i tragedin kring Arvid och Lydia. Kvinnan som tar ansvar och skiljer sig. Mannen som ”sitter fast” i sitt eget dubbelspel, i ett äktenskap utan kärlek men samtidigt utan mod att bryta sig ur.
Men så fort Lydia rör sig i en annan riktning eller omges av andra män, slår svartsjukan till. Som om mannens egna handlingar vore nödvändiga omständigheter, medan kvinnans frihet blir ett svek.
Det är inte bara hyckleri – det är manligt självbedrägeri i dess renaste form. Söderberg blottlägger verkligen hur vi är experter på att ursäkta oss själva samtidigt som vi kräver absolut hängivenhet av de vi älskar.
Priset
Arvid spelar sitt dubbelspel, han skyller på omständigheterna och förväntar sig att andra alltid ska finnas där för honom, men slås aldrig av tanken att han själv ska finnas där för någon annan. Och kanske är det just därför slutet blir så skoningslöst. Arvid kräver allt av Lydia, men vägrar kräva detsamma av sig själv, samtidigt som hans (ovetande) hustru Dagmar går hemma och sköter om deras barn, deras hus, deras hem.
Men, som alltid måste alla skulder till slut betalas. Mönster som bryts. Fasader som rämnar. Kvar står den självömkande otrogne mannen som trodde att han styrde spelet. Arvid betalar det ultimata priset för sin egen feghet – och slutar som en bitter spillra på ett tåg, bortstött och ensam av den egna insikten.
Det är ett hårt domslut från författarens sida, men ack så välförtjänt.
~MR~
P.S. Om du också uppskattar Hjalmar Söderberg, missa inte min tidigare essä om Doktor Glas.
Reflektioner