Min lycka är din,
din lycka är min
och gråten är min när du gråter.
Så avslutar Nils Ferlin sin dikt I Folkviseton och det är så vackert att hjärtat svämmar över. Nils Ferlin är odiskutabelt en utav våra främsta poeter. Hans förmåga att kombinera visa-traditionen och enkla rim med kärleksförklaringar och existentiellt djup gör honom än idag, 65 år efter hans bortgång, som en utav våra mest folkkära poeter.
Det här, är min kärleksförklaring.
Klarakvarteren
Röken ligger tät över Klarabergsgatan och det högljudda sorlet och skålandet i ölglas dör ut när dörren till Café Fürstenhof slår igen bakom mig. Det är sen afton i november, så mycket vet jag, men vilket år? 1933 kanske. Nils Ferlin har precis givit ut diktsamlingen Barfotabarn.
Jag ser mig omkring, gatan sprakar av ett alldeles eget, rastlöst liv. Luften biter i kinderna, fuktig och tung av kolrök från kakelugnarna och os från tryckeriernas stora pressar som redan gått i gång några kvarter bort.
Jag fascineras av att man känner doften av Klara innan man ser det. En blandning av trycksvärta, billig tobak (som om någon skulle ha råd med något annat), våta yllekappor och den svaga men ändock fräna doften av öl från källarnedgångarna.
Funderar på om jag ska gå bort till Tennstopet på Vattugatan för att berömma Ferlin för hans diktsamling, men tvekar, vem är väl jag? Ropen från tidningsbuden som säljer kvällens sista upplagor blandas med avvisande kommentarer från tidningsredaktörer i välpressade frackskörtar som försöker undkomma hungriga frilansare som trycker sina manuskript tätt mot bröstet, desperata i sina försök att få dem antagna innan krogarna stänger.
Då ser jag en lång mager figur lösgöra sig från skuggorna borta vid hörnet mot Drottninggatan. Den bredbrättade hatten är neddragen över pannan, den mörka kappan hänger löst över de smala axlarna och i handen håller han en enkel promenadkäpp. Han drar ett djupt halsbloss och vit rök bolmar ut i den kyliga luften. Han blickar ut över gatans myller med en blick som ser allt och ingenting alls. Jag tänker att jag inte behöver gå till Tennstopet trots allt.
Det är något febrigt över hela stadsdelen. Jag kan inte undgå en känsla av att mänsklighetens avgörande idéer, dikter och stora ord skapas här och nu på baksidan av en servett eller ett fuktigt underlägg. Bara några få meter från den yttersta fattigdomen. Klara lever på lånad tid, och alla i kvarteret verkar veta om det.
Jag är född 1980, långt efter att Norrmalmsregleringen klubbades, vilken la grund för ett av Sveriges största stadsbyggnadsprojekt. Jag har heller aldrig bott i Stockholm utan som de flesta svenskar bara varit i huvudstaden på semester och jobbresor, så om ovan beskrivning ens har en gnutta sanning i sig, får väl de lärda tvista om. För mig spelar det egentligen ingen roll. För mig står Klarakvarteren under 1930-talet för en mystisk, romantiserad bild av samhörighet, filosofi och långt ifrån dagens meningslösa ekorrhjul. Samtidigt som jag såklart förstår att det är just det, en romantiserad bild, en myt.
Modern och hustrun – en sons första och sista kärlek
Nils Ferlin föddes 1898 i Karlstad (växte upp i Filipstad). Hans far, som var tidningsman, hittades död i Klaraälven redan 1909 – när Nils bara var 11 år gammal. Familjen ställdes då inför en akut social och inte minst ekonomisk kris, där Nils mor, Elin Ferlin, med hårt arbete, styrka och troligtvis oändligt med tårar höll ihop familjen i denna svåra tid.
Detta skapade en relation mellan den unge Nils och modern som blev den absolut viktigaste, djupaste, men även mest komplexa relationen i Nils Ferlins liv. Den formade honom inte bara som människa, utan även som diktare och humanist, och dess betydelse går knappast att överskatta.
Nils bar under hela sitt liv på en djup tacksamhetsskuld gentemot sin mor. Han såg hennes slit, hennes uppoffringar, vilket lade grunden till hans livslånga empati för samhällets svaga och utsatta. Medan Nils i unga år flackade runt som sjöman, skådespelare och bohem, var modern hans ständiga ankare. Hon fördömde aldrig hans osäkra livsval eller hans ibland utsvävande leverne, utan tog alltid emot honom med moderlig kärlek när han behövde en famn att komma hem till.
När Elin Ferlin gick bort 1936 tog det oerhört hårt på Nils. Förlusten av sitt ankare, sin trygga hamn, fördjupade spåren av livssmärta, ensamhet och existentiellt vemod som kom att prägla hans senare diktsamlingar. I flera av sina mest avskalade och osmyckade dikter skildrar han henne med enorm ömhet och vördnad:
Som en blind (ur Goggles 1938):
Kommer du snart?
- Vart, o vart?
Käraste hem.
- Hem till vem?
Hem till din mor
som i mullen bor.
- Som i mullen bor
... är det sant, du mor?
I ett främmande land
och en ödslig vind
har jag sökt din hand
som en blind.
Efter moderns bortgång 1936 försvann det ankare, den trygga hamn Nils Ferlin alltid kunde återvända till när livet krävde en moderlig famn. Perioden därefter sökte Nils tröst i Klarakvarterets självdestruktiva bohemmyller. Ett hektiskt och utsvävande krog- och bohemliv som troligen tärde hårt på den då 40-årige poeten som också brottades med perioder av depression och en begynnande reumatism.
Räddningen kom, som så ofta, av ännu en kvinna. Henny Lönnqvist (1907-1979). De träffades redan 1938 på en fest anordnad av konstnären Roland Svensson, men då Henny bodde i Helsingfors gifte de sig först 1945 när hon kunde flytta till Stockholm. (De brevväxlade dock under krigsåren).
Nils var 47 år när de gifte sig och han lämnade samtidigt det utsvävande kroglivet i Klarakvarteren och tillsammans flyttade de ut till Roslagen. Äktenskapet spelade en helt avgörande roll för hans sista 15 år i livet. Henny blev hans nya ankare, hans nya famn som han förlorat när modern gick bort tio år tidigare.
Vi har således två kvinnor att tacka för att vi idag fortsatt kan uppleva, skratta och gråta över Nils Ferlins texter och visor. Modern som uppfostrade honom med en djupt humanistisk kompass, som såg alla, även de ingen annan såg. Hustrun som gav kärlek och stadga till en sliten poet under hans sista år, och som dessutom bevarade så mycket av hans material efter hans bortgång.
Tack till Er båda.
Mannen och dikterna
Under 1930- och 40-talen var Nils Ferlin navet i den legendariska “Klarabohemen”. Den rökiga, karga gatan, bohemen med hatten och den romantiserade myten om Stockholm.
Det finns så otroligt mycket man kan – borde – skriva här om mannen Nils Ferlin. Hans skepsis mot överheten, hans satir mot makten, mot hyckleriet och mot den stelbenta byråkratin. Hans empati för det mänskliga lidandet, där han frekvent lyfte fram de svaga, de udda, de utstötta. Hans diktsamling “Barfotabarn” från 1933 innehåller några av hans mest kända dikter. Dikter för dem som ingen hör, dem som ingen ser.
Dessa dikter inte bara sammanfattar hans humanistiska syn på omvärlden, utan även hans egen inre kompass som vägledde honom genom livet. Jag har valt ut två som säger mer om honom som människa än vad jag någonsin skulle kunna uttrycka i egna rader.
Men dessa de mycket fattiga (ur Barfotabarn 1933):
Men dessa de mycket fattiga
dem gör det mig ont att se.
De får aldrig ett bröd från Frälsningsarmén
och aldrig ett ord i Clarté.
Finns inte bland vita mössor,
bland vita mössor på svaj,
och sjungande grå proletärer
i den ljuva månaden maj.
Har inget alls att sjunga;
de saknar sin Rouget de Lisle,
de saknar sin Stellan Arvidsson
och de saknar stadgar och stil.
Där kan man ingenting hämta
och där kan man ingenting ge,
ack, dessa de mycket fattiga
dem gör det mig ont att se
- får aldrig ett bröd från Frälsningsarmén
och aldrig ett ord i Clarté.
I mörkret (ur Barfotabarn 1933):
Du lilla lilla lykta i den stora stora natt,
ack hur innerligen hjälplös du irrar.
Du lilla lilla lykta i den stora stora natt:
ditt ljus är förmätet och förvirrar.
De kloka har sin klokskap; deras drängar sitt skratt,
ty de fatta inte alls vad du menar,
du bleka lilla lykta i den stora svarta natt
där människor förfrysa till stenar.
I en nutida värld byggd på klyftor och polarisering hade det behövts fler Nils Ferlins även idag. Någon som såg dem det gör ont att se. Någon som såg dem som går hungriga och frusna. Någon som såg dem som världen verkar glömt bort.
Någon som ser Dem.
Det som blev kvar
Föregående kapitels avslutning, skulle likväl kunna vara början på detta. Jag tror det är just därför som Nils Ferlin ses som en utav våra främsta poeter och humanister än idag. Han såg alla då och han når alla nu.
Dagens Norrmalm bär få spår av det Klara Nils en gång trampade. Grävmaskinerna och betongen tog krogarna, tryckerierna och romantiken. Men mitt i den moderna handelsplatsens hets, mellan Klarabergsgatan 33-35 & 37 på Nils Ferlins Torg vid Klara Kyrka, står han fortfarande kvar, med en cigarett i munnen och blicken bortom vad vi andra kan se, om än i brons.
Det är en märklig känsla att som utsocknes och född nästan två årtionden efter Ferlins bortgång, känna en så stark samhörighet till hans dåtida värld. Men kanske är det just det som är syftet med poesin och andra konstnärliga uttryck. Hus kan rivas, kvarter kan jämnas, men den genuina medmänskligheten och den nakna trösten i hans rader rår varken grävmaskiner eller tiden på.
När jag nu närmar mig slutet på den här texten är det inte myten om bohemen jag bär med mig, utan bilden av människan. Pojken som förlorade sin far, sonen som älskade sin mor, mannen som räddades av sin hustru, och poeten som vägrade se förbi dem som hade det svårast. Och nästa gång jag stannar till vid hans minnesmärke i skuggan av kyrktornet, är det just den människan som jag vill rikta mitt tysta tack till.
Nils Ferlin avled 1961 och ligger begravd på Bromma kyrkogård. Hans dikter fortsätter att läsas och sjungas för sin orubbliga medmänsklighet och sitt enkla, träffsäkra språk.
Symboliken mellan faderns död i Klaraälven och sonens äventyr några decennier senare i Klarakvarteren i Stockholm ger hela hans livsöde en nästan kuslig klang.
Fadern drunknade i Klaraälvens kalla svarta vatten. Sonen dränkte sina sorger på Klaras krogar och kvar blev poeten som gav röst åt dem som hamnat under ytan.
~MR~
Reflektioner