Det regnar lätt över vindrutan. Jag sitter i bilen på väg till jobbet när P4 Kalmar sänder ett inslag om ett initiativ på Öland. Slow Club.
Två kvinnor intervjuas. De vill skapa en plats där människor kan mötas utan krav eller prestation, en möjlighet att bryta det som kanske är det svåraste vi har att handskas med: ensamheten och den bekväma, men ibland alltför trånga, komfortzonen.
Jag hör faktiskt inte slutet på inslaget. Tanken har redan vänts inåt, och jag känner mig träffad på ett sätt som överraskar mig mitt i morgontrafiken.
Senare söker jag försiktigt upp deras Facebook-sida. Bilderna på människor som träffas över enkla aktiviteter gör mig varm inombords. Det finns någonting starkt och vackert i att bara räcka ut en hand och säga: här kan du vara dig själv, tillsammans med andra.
Jag tänker på varför jag söker mig till det skrivna ordet och det slår mig att min egen drivkraft till att skriva bottnar i precis samma behov – en form av terapi. Ett sätt att montera ner de inre väggarna, möta min egen ensamhet och våga kliva ut ur komfortzonen, om så bara på ett blankt papper.
Vi söker alla våra vägar ut ur det slutna. Vissa samlas på ett fik på Öland, andra på biblioteket eller Kulturhuset Strömmen här i Kalmar. Jag söker mig till pennan, sidan och de tysta samtalen mellan raderna.
I grunden är det nog samma längtan: att känna sig lite mindre ensam i världen.
~MR~
Reflektioner